måndag 19 februari 2018

Från nutida könsuttryck till medeltida och tillbaka - Maja Gunn:PLAY 2017.11.11-2018.04.22

Från en utställning som handlar om idag, ska jag som dräkthistoriker ta ett steg långt tillbaka i tiden, ända till medeltiden. Men frågeställningen om kön och om kläder, den är densamma. Långt innan unisexkläder som brandkårens skyddstoppar som visas i Maja Gunns utställning, fanns medeltidens enkönade kläder.

Skyddstoppen ur utställningen Maja Gunn:Play.
Genom att studera hur man klädde sig och hur man tänkte om kläder för många hundra år sen vill jag visa att det som idag ses som självklart, givet och till och med naturligt – grundat i våra biologiska kroppar – inte behöver vara det.
  
För ungefär 30 år sen lanserade medicinhistorikern Tomas Laqueur idén att fram till 1700-talet uppfattades män och kvinnor rent biologiskt inte som motsatta, utan som grader på samma skala. Han menade också att genus, det sociala, sågs som det primära och orubbliga, medan kön, det biologiska, var föränderligt – man kunde glida på skalan. Laqueur studerade medicinska texter, som under medeltiden förstås bara lästes av ett fåtal.  Alla människor hade däremot ett förhållande till kläder och alla hade förmodligen en uppfattning om vad som var snyggt, i första hand baserat på hur människor såg ut i sina kläder. Genom att studera kläder, hur de såg ut och hur de användes för att framhäva och markera kön kan vi därför få insikt i hur man kan ha tänkt om kön och kroppar under olika tidsperioder; till exempel var man tyckte att de viktigaste skillnaderna mellan könen låg.

Vi har nog alla tänkt tanken att ”förr i tiden” klädde sig kvinnor och män helt olika. Bland besökare på Medeltidsveckan på Gotland hör man ofta uttalanden om att ”det är mycket snyggare när folk har på sig medeltidskläder, för man ser verkligen skillnad mellan män och kvinnor”. Men varför tycker vi att det är snyggare när man kan se tydlig skillnad på män och kvinnor genom deras kläder? Och var det verkligen så på medeltiden?

Tittar man på bilder från medeltiden så ser vi män och kvinnor (och ibland är det svårt att avgöra vilket) avbildade i snarlika tunikor eller klänningar, på medeltiden kallade kjortlar för båda könen. Ibland är de snävare, ibland är de lösare, men även när de är snäva så verkar kropparna som finns under dem se likadana ut oavsett kön. Även om det i verkligheten förstås var skillnad mellan olika kroppar, både mellan och inom könen så var idealet likadana, långsmala kroppar, med insvängd midja och rundade höfter och utan markerad byst hos kvinnorna, blonda lockar och liten rosenknoppsmun.

Große Heidelberger Liederhandschrift (Codex Manesse),
Universitätsbibliothek Heidelberg:Cod. Pal. germ. 848, Bl. 070v

Samma likhet mellan könen hittar vi i den tidens populärlitteratur, de så kallade riddarromanerna. Män förklär sig till kvinnor och tvärtom, och ingen upptäcker det, och när en hjältes vackra utseende ska beskrivas så görs det gärna genom att betona att man inte kan se skillnad på honom och en vacker kvinna. Skönhet verkar med medeltidens sätt att tänka inte ha varit könsspecifikt, utan något absolut – män och kvinnor var vackra på samma sätt. Från andra skriftliga källor, som testamenten och inventarier ser vi inte bara att mäns och kvinnors garderober bestod av samma plagg, och att det inte fanns några könsspecifika färger.
Det finns också bevarade kläder från medeltiden, och då kommer vi ju närmare verkliga kroppar, inte bara idealbilder från konst och litteratur. Och även när vi tittar på de arkeologiska fynden ser vi att mäns och kvinnors kläder är till förväxling lika.

Det verkar alltså som att det som nutidens medeltidsveckebesökare ser i medeltidens kläder är det som medeltidens människor såg, och att skillnaden mellan könen för dem inte satt i kroppen – eller ens i kläderna – eller i alla fall inte i kläder som framhävde kroppslig olikhet. Det fanns plagg som signalerade kön under medeltiden, men de är alla klädesplagg som symboliserar sociala skillnader, inte kroppsliga. Huvudbonader är den tydligaste könsmarkören, men också saker som ett bälte på höften och slitsade kjortlar signalerade kvinnlighet eller manlighet: huvudbonaden skiljde sig också åt för kvinnor beroende på om de var gifta eller inte, ett bruk som vi ser långt fram i tiden, till exempel i många folkdräkter. Men det är sociala konventioner, inte något som har sin grund i kroppen. Likaså bar endast män plagg som var slitsade bak och fram. Eftersom dessa slitsar underlättade när man red grensle så kom de att associeras inte bara med manlighet, utan också med adelskap – ordet riddare är egentligen samma ord som ryttare, och vanligt folk gick till fots. Bältet på höften fick sin könssymbolik från svärdsbältet som ofta bars där, även när modet dikterade att det vanliga bältet skulle sitta i midjan. Alla dessa könsbestämda plagg hänvisade alltså till sociala olikheter, inte till kroppsliga.

Och detta hänger förstås ihop med hur man under medeltiden såg på kön - medeltidens kön hade sin grund i en social ordning, inte i naturen, inte i kroppslig olikhet. Det var den sociala ordningen som var det primära, inte den biologiska. Idag förklaras det faktum att kvinnor i historien varit socialt underordnade män ofta med att män är fysiskt starkare och det i sin tur skulle ha skapat ett ojämlikt maktförhållande. Men för en medeltida tänkare var orsak och verkan det omvända: Gud hade skapat en social ordning där mannen var överordnad kvinnan och eftersom mannen var överordnad hade han också fått större kroppslig styrka och ett bättre intellekt.

Inom feministisk forskning talas ofta om att kön är något som man gör, inte någonting man är eller har. På medeltiden fanns regler om vilka kläder som bars av män och av kvinnor och man använde kläder för att signalera kön och för att bättre överensstämma med tidens skönhetsideal, precis som vi gör idag, men hur man signalerade kön utgick från det sociala könet, inte från det biologiska. Och kanske kan medeltidens ideala enkönskroppar hjälpa oss att se tydligare hur våra normer konstrueras?  Och kanske också välja friare? Just för att de är så annorlunda från idag.

Eva I Andersson
Institutionen för Historiska studier, Göteborgs Universitet


måndag 5 februari 2018

Skjortan, rummen och luften omkring - Maja Gunn:PLAY 2017.11.11-2018.04.22

Det jag först ser när jag besöker Maja Gunns utställning Play för första gången är den lesbiska skjortan, ett överdimensionerat plagg som ser ut att sväva för sig självt i rummet, stå stadigt mot luften runtomkring. Kantat av foton på personer iklädda skjortan, i poser som framförallt säger: här finns styrka.

Och jag tänker på en annan första-gång, när den första Lesbiska Frukosten, arrangerad av Lesbisk Makt, tog plats i Göteborg. Vi var många där, en på ett sätt bred och på ett sätt mycket begränsad skara ur det queera västsverige. Och jag minns det som att majoriteten av oss hade skjortor på oss. Vi hade gjort oss fina, det var högtidligt på något vis att ses sådär, innan morgonkaffet, i rutiga skjortor. På en annan Lesbisk Frukost, i Stockholm, fick alla som kom låna en rutig skjorta att bära under frukosten. Mer och mindre medvetet finns den alltså, den lesbiska skjortan.

Tankarna från detta rör sig till ett slags kodspråk, att den rutiga skjortan i queera sammanhang används för att säga, i enkelhet: jag gillar tjejer. Kanske är det ett kodspråk för samhörighet eller igenkänning, kanske för att skapa mod att ta kontakt. Kanske för att ingå i en allians mot det som förstör eller hotar det som är ens identitet.

Det var något stärkande i det där, att vi hade ett slags enande klädsel, som en dansgrupp från tidigt åttiotal, med tvärsäkra steg åt samma håll. Och det var något rörande över den där situationen, att vi möts i ett slags lek med plagg, och att så många av oss rent estetiskt verkar tycka att det finaste vi vet är rutor, knappar och kragar. Men det finns också något komiskt, eller tragikomiskt, över det: att vi i rum där vi enbart finns på plats för att vi på något sätt gör lesbiskhet i vardagen, känner ett behov av att visa att vi tillhör. Att vi behöver bevisa att vi vet koderna i ett tryggt rum som det, där vi ju borde kunna vara precis vem som helst och klä oss precis hur som helst.

Kanske går det att se att vi med skjortorna bär en historia vidare, ett hyllande av historiens kämpar såväl som de som än idag riskerar sitt liv för att få sina rättigheter tillgodosedda. De som med säkerhet bar och bär kodade kläder i ett samhälle som förbjöd och förbjuder, stigmatiserade och stigmatiserar, hotade och hotar personer med annan sexualitet eller könsidentitet än hetero och cis. Kanske säger vi med skjortorna: vi är i den här kampen tillsammans, det här gör vi av solidaritet? För det är en kamp, inget är självklart.

Men jag tänker också på uppdelandet - hur osäkert och räddhågset samhället är när det fortsatt är så viktigt att tillhöra en specifik grupp, och visa det tydligt. Vi med rutiga skjortor och ni utan. Och inte sällan med det också ta avstånd från en annan grupp, från andra människor. Det här gör mig sorgsen, för uppdelandet slår hårt mot många. Och det synsätt som alltså finns också i mina trygga rum tyder på så många sätt på ett stängt, slutet, trångt sätt att se på världen, människorna. Samtidigt som det kan ses som ett försvar, kanske, för det är ju, fortfarande, nu och här, det där stängda och trånga som så många av oss möter, på arbetsplatser, bland bekanta, på skolor, i offentliga rum. Hot, våld, hat, diskriminering.

En vän till mig sa för ett tag sedan, “den lesbiska identiteten är så förknippad med en vit kropp, jag som svart kan inte vara lesbisk, jag ses aldrig som lesbisk i det här samhället”. Det om något visar på hur svårt det är att på riktigt ingå i ett samhälle som sätter etiketter eller försöker rama in identiteter utifrån normativa synsätt på hur du ska se ut och vara om du är svart, muslim, fattig, hbtqia-person, textildesigner, byggarbetare eller vad som helst. Den komplexiteten behöver vi prata mer om, tänker jag, de där ofta stärkande sammanhangen, som på precis samma gång underhåller uppdelningen, gränserna och normerna.

Jag ser alltså den rutiga skjortan som såväl stärkande som störande, och i det större perspektivet - bortom skjortorna - så ser jag samlandet och sammanhangen, de trygga rummen - som positiva. Men bara om de tillåts vara breda, om de tillåts bråka med och ifrågasätta sina inre och yttre gränser och alltid ser att gränserna inte finns för att stänga ute någon utan för att skapa just trygga rum, gränsöverskridande och intersektionella trygga rum. Rum som står stadigt mot den homofobiska, rasistiska och skadligt normativa luften runtomkring.

Stina Nilss
Kulturarbetare och aktivist

RFSL Borås Sjuhärad & RFSL Newcomers

torsdag 11 januari 2018

Varför är det så viktigt med normkritik? Och på vilket sätt kan kläder fungera som normkritiska medel? - Maja Gunn:PLAY 2017.11.11-2018.04.22



För några helger sedan var det invigning av konstnären Maja Gunns utställning PLAY där hon
visar designprojekt bestående av textila verk och installationer. Utställningen tar upp teman
kring kropp, sexualitet och normer. Kläderna i utställningen kan ses som ett motstånd mot
heteronormen och könstereotypa kläder. Normkritik är ledordet i utställningen där en som
besökare får bråkas med begreppet kön och vad det egentligen kan innebära. Normkritik
handlar om att utmana kategorier och dikotomier om vad kön förväntas att vara och att ställa
sig kritisk till regler och ramverk som människor förväntas verka inom. Utställningen utgår från
att kön och identitet är en social konstruktion. Det innebär att sådant som vi kodar in som
manligt/ kvinnligt från och med att vi är barn är i själva verket effekter av en social påverkan
och en historisk syn på kön. Med synen på att kön är en social konstruktion går det att vidga
perspektiven på vad olika kön bör och ska vara och hur människor tillhörande olika kön bör se
ut och bete sig.

Som besökare får vi tänka annorlunda kring kön och kläder än vad vi kanske är vana vid,
eftersom vi har invanda normer om vad människor ska iklä sig. Verket If you were a girl I
would love you even more kritiserar den heteronorm där en rädsla att iklä sig “feminina” kläder
gestaltas av en man som utmanar sin könsidentitet. Mannen som är porträtterad på foton har på
sig traditionellt sett feminina kläder som han från en början är obekväm i men som efterhand
känns mer och mer bekväma att bära. Att se en manligt kodad person iklädd klänning är för
många en skildring av kön och kläder som vi inte är vana vid att tänka kring och se, men som
förhoppningsvis i längden kan öka acceptansen för vad kön förväntas representera. Genom våra
kläder visar vi för vår omgivning vem vi vill vara och skickar signaler till andra om vilka vi är,
kläder är bland det mest personliga vi har. Ett plagg som en person aldrig skulle ta på sig, blir
det självklara valet för någon annan. Genom att bryta vad vi förväntar oss en person ska ha på
sig kontrasteras kategorier av traditionella ”manliga” och ”kvinnliga” kläder. Kläder vi har på
oss är bärare av identitet och åsikter precis som en t-shirt med en text och ett budskap. Verket
Exclude me in består av t-shirts med olika budskap som till exempel ”out of the closet in to the
streets”, ”we’re here” och ”I can see queerly now”. T-shirtsen fungerar som en politisk åsikt
där personen som bär t-shirtsen förmedlar ett budskap till människor hen möter.

För vissa kanske detta är en fantasiutställning där just “lek” i introtexten till utställningen är i
fokus. Men, för andra är detta en verklighet av förtryck där vissa sexualiteter, könsidentiteter
och identiteter inte accepteras i samhället eftersom det inte är en norm och därmed begränsar
personers sätt att leva.
Verket Utan titel (bröst att prova) låter besökare prova ett par bröst. Det är ett sätt för besökare
att experimentera med sin kropp och utmana fördomar. ”Varför ska jag göra det här?”, kanske
någon tänker. Kanske finns svaret i när du först sätter på dig brösten och känner hur det känns.
Eller så ligger svaret i att vissa väljer att inte prova dem.

En sammanfattning av besökarnas känslor och tankar efter utställningen kan vara att den var
lite svårbegriplig och lite konstig. Det kan hända att dessa reaktioner speglar tillbaka på
förväntningar och vanor om vad textilkonst är. För många är detta ett ovant sätt att se kläder på
men kanske är det också det som är allra mest nyttigt, att se saker på ett sätt som vi inte är vana
vid att se dem.

PLAY tar upp aktuella teman, vi behöver prata mer om normer och vi behöver vara mer kritiska
till dem. Utställningen går att besöka till och med 22 april 2018.
Inlägg av praktikant Sara Svensson, studerande vid Kulturprogrammet Göteborgs Universitet.

torsdag 22 september 2016

ANDY WARHOL DESIGNAR ÅT CAFÉT SERENDIPITY 3 - Artist Textiles 16/9-25/9 2016


Mönster av Andy Warhol


På 60-talet i USA var konstnären Andy Warhol ett av de stora namnen. Warhol intresserade sig för att designa modetextilier i kommersiellt syfte. Han designade ett större antal textilier till sin vän Stephen Bruce som ägde det legendariska cafét Serendipity 3 i New York. I början av 60-talet började de diskutera ett samarbete där Warhols design och ett av Bruces modeprojekt kunde mötas. 



Bruce i caféet och Warhol sittandes utanför.


Andy Warhol spenderade mycket tid på Serendipity 3 och det blev en trendig samlingsplats för New Yorks bohemiska krets. Cafét var speciellt känt för sina desserter och Warhol tog inspiration från temat och designade mönster med bland annat glasstrutar och kringlor på. 

Några av hans textilier finns att se hos oss på Textilmuseet. Glöm inte att titta förbi Artist Textiles innan 25 september!

måndag 12 september 2016

A FISH IS A FISH IS A FISH - Artist Textiles 16/9-25/9 2016

A fish is a fish is a fish av Ken Scott


I början av 50-talet lanserades A fish is a fish is a fish av konstnären och designern Ken Scott för textilföretaget W.B. Quaintence i New York. Titeln var en nickning till en av Gertrude Steins dikt Sacred Emily från 1913 där den ursprungliga texten löd "A rose is a rose is a rose is a rose...". Detta verk var startskottet för Scotts långa och framgångsrika karriär som textil- och modedesigner.





Verket illustrerades i Interiors magazine i september 1951 och bilden föreställer en version av tyget till för klänningar och kjolar. Det printades även som textil att använda för inredning då det samtidigt marknadsfördes i Storbritannien genom företaget Sanderson & Son Ltd.